Labrador Retriever

Historia (Wikipedia)

Foto; Freepik

 

Labradoren härstammar framförallt från den utdöda kanadensiska hundtypen St. John's Dog som bekrivits som en mindre variant av newfoundlandshunden. Den var en framstående vattenapportör som förutom vid andjakt även användes av fiskare för att apportera redskap och simma med tampar när båtarna skulle lägga till. Vissa menar att labradoren rentav är liktydig med St. John's dog. Under 1700- och 1800-talen exporterades många St. John's Dog till Storbritannien som extrainkomst för fiskare och fraktskeppare. 1885 infördes höga skatter på hundar i Newfoundland och det instiftades förbud mot att inneha hundar på öarna i provinsen, vilket ledde till att rasen decimerades och så småningom försvann helt. Samtidigt försvårades export av hundar till Storbritannien som följd av nya karantänsbestämmelser för att hindra spridning av rabies. Då korsade man in setter och blodhund.
Under 1800-talet var det hårlaget och inte härstamningen som bestämde vad en retriever skulle kallas. De första som började med metodisk avel av Smoothcoated Retriever var andre och tredje earlen av Malmesbury, James Edward Harris (1778–1841) och James Howard Harris (1807–1889), från 1822 samt senare sjätte hertigen av Buccleuch, William Montagu-Douglas-Scott (1831-1914). Det var James Howard Harris som först började kalla sin hundar Labrador dog. Den största förtjänsten av att ha renavlat typen tillskrivs Henry Holland, förste vicomte av Knutsford (1825–1914), som började med sin uppfödning 1884. Brittiska the Kennel Club godkände labradoren som självständig ras 1903. Först 1916 bildades en rasklubb och den första rasstandarden antogs. Denna har sedan reviderats 1950, 1982 och 1986.

Egenskaper

Labradoren har sedan 1950-talet blivit allt vanligare som sällskapshund. Den tycker om att arbeta och är lättlärd. Därför har rasen blivit en vanlig bruks- och tjänstehund, främst ledarhund och narkotikahund. Som jakthund, och då framför allt som fågel- och viltapportör tillhör labradoren en av de främsta bland raser med dessa egenskaper. Men även som viltspårhund och alla andra sorters sök- och spårhund, till exempel bombhund och mögelhund, liksom räddningshund. Den är även framgångsrik i olika hundsporter som lydnadsprov, agility och olika grenar av bruksprov.
En labrador behöver mycket motion och stimulans och är en mycket matglad hund som annars lätt lägger på hullet. Labradorer är i regel betydligt lugnare och mycket mindre aggressiva än de flesta andra hundraser.

Utseende

Utmärkande för labradoren är den vattenavstötande dubbelpälsen med blankt, hårt täckhår och riklig underull. Det andra framstående kännemärket är den lågt ansatta uttersvansen som betyder mycket för hundens arbete i vatten. Svansen ska vara tjock och helst bäras parallellt mot marken. Den kan bäras glatt (pekande uppåt) men får inte bäras ringlad över ryggen. Bröstkorgen ska vara tunnformad. Ögonen ska vara bruna och uttrycket ska vara vänligt och intelligent. Huvudet får inte vara för grovt.
Labradoren finns i färgerna svart, gul och brun. Svart är den vanligaste färgen. Brun är ovanligast.